Edith Södergran (1892-1923)

Edith Södergran föddes i S:t Petersburg men hade sitt hem i Raivola på Karelska näset. Hon hamnade där i vad som skulle kunna betecknas som en kulturens korsväg. Med den finsk-svenska kulturkretsen åt ena hållet och den ryska åt det andra, där även tillgång till den tyska litteraturen bjöds genom att skolunder-visningen i S:t Petersburg skedde på tyska. Mycket av det hon läste skulle komma till an-vändning i hennes författargärning.
Edith Södergran blev banbrytare för den lyriska modernismen i Norden. Redan i unga år drabbades hon av lungtuberkulos. Sjukdomen utlyste hos henne en hektisk livskänsla och intensiva upplevelser av naturen. Genom ett djärvt expressionistiskt bildspråk och total obundenhet av traditionella uttryckssätt fick hennes diktning efter hand nyskapande bety-delse för den moderna lyriken i både Finland och Sverige. 
Under sin korta livstid och med en till sitt omfång begränsad diktproduktion vann dock Edith Södergran föga förståelse och uppmärksamhet hos sin samtid. Hon debuterade 1916 med "Dikter" vilkas färgstarka språk vid den tiden väckte mer kritik än uppskattning. Hon bröt dock motståndet genom senare diktsamlingar "Septemberlyran" (1918), "Rosen-altaret" (1919) och "Framtidens skugga" (1920) mycket tack vare stöd från hennes vän lit-teraturkritikern Hagar Olsson, vilken även år 1925 postumt gav ut Edith Södergrans verk "Landet som icke är" och "Ediths brev" (1955). "Samlade dikter" utkom första gången 1949. I sin bok "Den svenska lyriken" skriver Tom Hedlund: "Edith Södergrans betydelse som po-et kan inte överskattas. Under några få år tillför hon poesin så mycket nytt som väl knap-past någon annan poet tillfört svensk poesi tidigare. Framförallt ligger hennes styrka i bild-språket, som är djärvt, suggestivt och konkret. Hon förkroppsligar som ingen annan i svensk poesi expressionismen: hennes uttryckskrav raserar alla hinder, de inre förnimmel-serna gör inte bara världen, utan hela kosmos till ett själstillstånd."   

 

Det finns ingen som har tid i världen än Gud allena
Och därför komma alla blommor till Honom och den sista ibland myror. 

Förgätmigejen ber Honom om högre glans i sina blåa ögon
och myran ber Honom om större kraft att fatta strået.
Och bina be honom om en starkare segersång bland purpurröda rosor. 

Och Gud är med i alla sammanhang.
När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen och katten sin matmor.
Det var glädje för dem båda men allra störst var att Gud hade fört dem samman
och velat denna underbara vänskap i fjorton år.  

Och under tiden flög en rödstjärt ur rönnen vid brunnen

glad att Gud låtit den falla i jägarens klor.

Men en liten mask såg i en dunkel dröm 

att månskäran klöv hans väsen i två delar:

Den ena var intet, den andra var allting och Gud själv. 


             ​

Höst/Nocturne
I två vackra naturdikter ger författarinnan prov på sin förmåga att flytta läsaren in i en årstidsstämning och till den magiska stillheten i en månskenskväll. Vi upplever två "själstillstånd."
 

Dagen svalnar
Det är ett kärleksmöte med stor intensitet som Edith Södergran låter oss bevittna. Med fyra upplevelseskeden hämtade ur kvinnans berättelse. 

Den första delen skildrar hennes längtan och romantiserade förväntan inför mötet med Mannen.

Den andra delen berättar om själva mötet mellan de båda älskande - i en sällsynt realistisk men samtidigt mycket vacker poetisk form.
Så är de båda i den tredje sången tillbaka i vardagen - kvinnans sköra drömmar har mött en hård verklighet. 
Diktens avslutning i den fjärde sången ger läsaren en återblick på Kvinnans tankar - mästerligt återgivna med ett fåtal ord.   


                                       

 

Dagen svalnar I, II, III, IV
Din längtan är ett hav
En fången fågel
Noter sid 1, 2 osv
Dagen svalnar - Modern
00:00 / 00:00
Höst
Höstens bleka sjö
Höstens dagar
Nocturne
Nordisk vår
Samlen icke guld och ädelstenar
Instrumental tolkning
av Hans Wendschlag
Skogssjön
Tidig gryning
Vägen till lyckan
Höstrapsodi, 
körarrangemang
- Höstens dagar
- Höstens bleka sjö
- Höst