Bo Bergman (1869-1967)

   Författare, litteraturkritiker, novellist, ledamot av Svenska Akademin 1925.
 

Bo Bergman följde sin fars yrkesväg som förste postassistent fram till sin pensionering.
Bredvid sin tjänstemannagärning ägnade han sig, under mer än sex årtionden, åt författar-skap. Debuten ägde rum 1903 med diktsamlingen ”Marionetterna” som präglades av stor
pessimism. Han såg människors liv som ett narrspel där tillvaron styrdes av liksom av en
gammal gud som leker med sina dockor. 

  Men författarens tillit till människans förmåga ökade efterhand. I sin följande diktning
anknöt han till både svensk och europeisk kulturtradition med bl.a. Goethe och Heine
som förebilder. Tillsammans med debutboken bildar i dessa diktsamlingar ”Elden (1917) samt ”Livets ögon” (1922) kärnan i hans författarskap.
  Bo Bergmans kärlekslyrik hör till det finaste som han har skrivit. Liksom själsfränden Hjalmar Söderberg är han också en utsökt skildrare av Stockholm. Bergmans prosa har en
form av lyrisk mjukhet som ligger musiken mycket nära. Många av hans dikter har där-
för kommit att tonsättas.
  Under 1950- och -60-talen fortsatte Bergman med unik vitalitet sitt författarskap och
utgav inte mindre än fyra diktsamlingar efter det att han fyllt 90 år. De till denna bok utvalda sångerna ger vältaliga prov på denna förmåga.

Adagio
En romantisk kärleksvisa i långsam trefjärdedelstakt som dikttexten mjukt följer i inled-ningen när ”vattnet rörs och vinden spelar, vind och vatten tar varann”. Även i fortsätt-ningen svävar musiken över skeendet. Gula rågen gungar av och an och svag musik vaggar diktaren till sömns. Vita moln och svanar länkas samman i en vacker metafor i sångens andra vers och får teckna bakgrunden till sångarens längtan efter sin älskade.

En skogsvisa
Det är skogen som är målet för det kärleksmöte som denna visa handlar om. Och om den mötesplats som bara de älskande känner till. Med några till synes enkla penndrag
målar Bergman upp en stämning där just kärleksmötet förmår att förvandla skogens
djupa, vilda och skrämmande tystnad till en ljus upplevelse.

Stadsbarn
Detta är en stämningsdikt av annat slag än de båda föregående. Vi förflyttar oss från det idylliska landskapet och den djupa skogen till en stadsmiljö med en rad mindre tilltalande
förtecken. Men författaren vill säga att även en dyster miljö – för den som kommit att be-
trakta den som sin hemvanda – kan ha en dragningskraft på den ensamma människan.