Karin Boye (1900 - 1941)

​

Karin Boye debuterade med diktsamlingen "Moln" (1922) som följdes av "Gömda land" (1924) och "Härdarna" (1927). Redan i dessa diktverk kunde man spåra hennes livsång-est som efter hand fördjupades. Karin Boye kom att engagera sig i samtidens stora in-tresse för psykoanalysen vilket förstärkte hennes personliga splitt-ring. Hon invaldes i samfundet de "De nio" och gav ut romanerna "Astarte", den självbiografiska romanen "Kris" (1934) och den pessimistiska framtidsvisionen "Kallokain" (1940).   
 
Men sin största betydelse fick Karin Boye som lyriker. I sina dikter kunde hon spela ut de motstridiga känsloengagemang som rådde i hennes inre, det stridbara och det veka, det manliga och det kvinnliga, mod och sårbarhet - stämningar som kunde utmynna i viljestarka och kompromisslösa i engagemang i tankar om en ny värld. Men också i uppgivenhet inför de känslomässiga påfrestningar som följde med hennes sårbarhet. Karin Boye speglar denna tvåsamhet i sin diktning under hela sitt liv, t. ex. upproriska impulserna i dikten "I rörelse": 

​

Den mätta dagen, den är aldrig störst.     Det bästa målet är en nattlång rast,
Den bästa dagen är en dag av törst.        är elden tänds och brödet bryts i hast.
Nog finns det mål och mening i vår färd,  På ställen där man sover blott en gång,

men det är vägen som är mödan värd.     blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

                                     Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
                                             Oändligt är vårt stora äventyr.

Ja visst gör det ont när knoppar brister
En dikt om vårens ankomst som stegvis bryter de frusna knopparnas skal av is och får kvistarna att brista ut i jubel när de befrias från sin börda. I en symbolisk parallell appel-lerar så diktaren till de ögonblick av trygghet som ömsesidig tillit kan skapa i den stora världen. Karin Boye har även skrivit an rad kärleksdikter. Här är en av de vackraste:

Många röster tala
Det finns inte många kärleksvisor där den älskades röst utgör det centrala temat. Och det är sällsynt att detta tema görs till föremål för en så vacker och suggestiv skildring som i denna dikt. Man kan läsa och sjunga visan många gånger och upptäcka dess skönhet om och om igen. 

Jag vill möta
"Rustad rak och pansarsluten gick jag fram." I denna anda kunde "rörelsen" i denna dikt ha fortsatt - istället får det stridbara ge plats för det veka: "men av skräck var brynjan gjuten och av skam" och läsaren upptäcker att Karin Boye är inne på "fredsmission" där alla vapen skall kastas och livets makter skall mötas "vapenlöst".
         
Aftonbön

Dikt och sång bildar enhet för ett förtroligt samtal. Karin Boye har lyckats med ett ordval som skapar den rätta stämningen för en dialog med högre makter. Det som kan sägas i bön, i bikt och om tillit sägs vackert och eftertänksamt. En sång som passar både för den enskilde och i större församligar.